”Det är inte så mycket mer jag kan göra för dig”, sa doktor Åkesson efter att han länge begrundat min omfattande sjukjournal.

”Vad menar du?” frågade jag med lätt uppgiven röst.

”Det ser inte bra ut”, fortsatte han kryptiskt. ”Men jag kan skriva en remiss till dig så att du får komma bort och vila. Det är egentligen exakt vad du behöver.”

Jag tackade och gick ut i väntrummet där min hustru Margaretha väntade tålmodigt. Det var inte det första läkarbesöket där hon suttit oroligt och väntat på mig.

Det tog exakt sjutton dagar efter mitt läkarbesök tills kallelsen kom. Jag var välkommen till Hotell Evigheten. Jag skulle få färdtjänst dit och hämtas upp i bostaden klockan 15.00 den aktuella dagen.

Efter en lätt lunch på avresedagen, lade jag mig för att vila en stund på sängen. Min hustru satt bredvid mig vid sängkanten och vi pratade om allt praktiskt hon måste sköta om själv utan min hjälp när jag var borta. Hon försäkrade mig om att jag inte skulle oroa mig.

Några minuter efter utsatt tid, klockan 15.03, stannade en gul färdtjänstbil utanför vårt hus. Vid ytterdörren hängde jag upp den gamla snidade träskylten som jag alltid gjorde när jag reste bort, ”Gone fishing”. Jag tog ett ömt avsked av hustrun, kramade henne innerligt och steg in i bilen. Innan jag hann dra igen dörren, lutade hon sig in mot mig, klappade mig på kinden och sa ”ta nu väl hand om dig och vila ut tills vi ses igen.” När bilen sedan rullade iväg vände jag mig om och kikade ut genom bakrutan. Margaretha stod kvar, tittade långt efter mig och vinkade. Det var ett fint avsked även om jag redan kände en viss ensamhet och saknad. Sorg är ju kärlekens pris, tänkte jag när hon försvann i fjärran. Trots hennes försäkran om motsatsen, var jag ändå orolig för hur hon skulle klara sig under min bortavaro? Vi hade ju nästan aldrig varit åtskilda utan delat hela vårt vuxna liv. Hade jag hunnit säga allt? Tankar och känslor löpte amok i min trötta kropp och allt som aldrig blev sagt bubblade upp inom mig. Men det fick vara, tänkte jag, tills vi sågs igen.

Jag satt ensam i baksätet och kände hur det jämna och monotona motorljudet sakta vaggade mig till söms. Ögonlocken blev allt tyngre och andetagen blev längre och långsammare. Till slut föll jag in i djup sömn och blev helt omedveten om tid och rum tills bilen plötsligt bromsade in.

Hur länge vi hade åkt hade jag ingen som helst uppfattning om men det kändes som om vi nyss lämnat hemmet. Chauffören nickade lätt mot mig till avsked när han höll upp bildörren. Jag tog väskan och steg ur, stannade på trottoaren och såg mig om. Här stod jag nu och såg den gula bilen lämna mig vid en vacker trädgård. Ett smidesstaket med en grind omgav egendomen. Flera höga almar växte innanför och skymde nästan den stora vita byggnaden, en bit längre in i trädgården. Jag stod still en stund och beundrade järngrinden. En grusgång ledde fram till en damm med en fontän och bildade en liten rondell framför trappan fram mot den stora porten till hotellet. Jag tog min resväska som var lätt, då den endast innehöll ombyte och toalettartiklar. Jag hade i välkomstinformationen fått besked om att detta var allt jag behövde, eftersom hotellet tillhandahöll allt övrigt som tarvades under min vistelse.

Jag tryckte ner grindens tröga handtag. Under ett ljudligt gnisslande öppnade jag och fortsatte längs grusgången. Trädgården var full av buxbomsmarkerade gångstigar och rabatter, täckta av mängder av blommande och gröna växter. Fågelsång hördes från otaliga småfåglar som uppenbarligen häckade i almarna. En vacker skylt i trä var placerad på gräsmattan till vänster med texten ”Välkommen till Hotell Evigheten”. Till höger stod en annan skylt med texten ”Dilmuns trädgård”. Jag log för mig själv när jag därefter fick syn på det största äppelträd jag någonsin skådat. Något som också slog mig var mängden av fjärilar som flög i sin ryckiga stil från blomma till blomma. Ett bi surrade närgånget förbi under sin jakt efter nektar. Det enda som störde naturens egna ljud var skrapet av mina skor mot grusgången när jag lugnt rörde mig framåt. Uppenbarligen störde jag en påfågels pickande efter frö på marken. Hastigt försvann den vackra fågeln bakom en blommande ginst när jag närmade mig. Min gamla ischias gjorde sig smärtsamt påmind.

Plötsligt fick jag ett antal flashbacks av mitt liv, minnesbilder av händelser jag för länge sedan borde ha glömt dök oförklarligt upp. Ceremonin när jag döptes och min älskade faster höll mig och blev min gudmor blev till en diffus minnesbild. En uppgift hon förvaltade väl tills rökningen tog hennes liv. Barn och ungdomsåren passerade revy. Jag som varit en lovande handbollsspelare var nu en bruten trött man med värk i både kropp och själ och skulle med ålderns rätt nu få vila.

Sakta stapplade jag vidare uppför gången mot byggnaden. Jag höjde blicken och kisade mot solen. Det kändes nästan onaturligt ljust i trädgården trots träden med sina enorma kronor. Solstrålar letade sig ner genom bladverken och lade hela området i ett sagoliknande skimmer.

Ett plötsligt hundskall fick mig att rycka till och se mig om utan att jag fick syn på djuret. Mitt bröllop svischade förbi i minnet. Lyckokänslan när jag sa ja till min älskade Margaretha fyllde åter bröstet. Det var en varm behaglig känsla som fick mig att dra på munnen när jag tänkte på bröllopsnatten i mormors utdragssoffa. Det tog några år tills vi fick vår son. Som vi längtade.

Jag stannade och vilade mina trötta ben strax framför fontänen och njöt en kort stund av solens värme mot ansiktet och av det hypnotiserande ljudet av vattnets porlande. Min blick drömde sig bort och tankarna seglade iväg i det klara rena vattnet. Fortfarande syntes inte en människa till. Inga störande oljud från trafik eller andra artificiella ljud hördes heller utan bara naturens egen ljudkuliss. Det som egentligen bröt bilden var två stora svarta korpar som cirklade runt byggnadens skorsten. Svart rök steg mot den annars klarblå himlen. När jag närmade mig, la jag märke till en inhägnad, belägen omedelbart till höger om byggnaden. Var det djur som gick där? På avstånd såg jag en get, en åsna och en smutsig gris som bökade i en gyttjepöl.

Jag måste medge att det kändes otroligt vilsamt och miljön var avkopplande på ett befriande sätt även om hela situationen tycktes en smula surrealistisk. Jag förstod nu vad doktor Åkesson menade med att vila och komma till ro. Denna känsla infann sig redan under min stilla vandring genom trädgården.

En rundad stentrappa ledde upp till den stora ekporten och entrén till hotellet. Till vänster satt något som jag uppfattade som en porttelefon. Intill den fanns en skylt. Jag tog upp glasögonen ur innerfickan, lutade mig lätt fram och läste. ”Var vänlig och knappa in ditt personnummer så blir du insläppt”. Då jag gjort detta hördes ett lätt klick i låset. Jag tryckte ner handtaget och drog dörren mot mig. Jag blev förvånad hur lätt den var, trots dess storlek. Innan jag fortsatte in stannade jag till och såg mig om och lät blicken svepa över trädgården en sista gång. I bakhuvudet kändes det som om något fattades för att göra bilden hel. Plötsligt slog det mig, här måste finnas både en räv och en varg någonstans. Jag förmodade att dessa djur var så skygga att de hade dragit sig undan vid min ankomst.

Jag lät dörren slå igen bakom mig. Tyst blev jag stående i hallen och såg mig omkring. Ett lätt tryck i bröstet gjorde att jag fick ta några djupa andetag innan jag hade kraft nog att fortsätta. Ytterligare några trappsteg ledde upp till en receptionsdisk som tycktes vara obemannad. Mosaikfönster som var högt placerade längs taket fick rummet att lysa upp i regnbågens alla färger med hjälp av de solstrålar som trängde genom de färgade glasen. Svag musik hördes i bakgrunden då jag med beundran i blicken studerade det vackra rummet och gick de sista stegen upp och ställde mig framför receptionsdisken. Var fanns alla? Inga gäster syntes heller till. Det var lugnt, tyst och öde. Tyst vände jag mig om och konstaterade att två dörrar på motsatta väggen var stängda.
Då jag åter vände mig mot receptionen noterade jag att till vänster på disken låg en pärm. Jag sneglade mot den samtidigt som jag väntade. Till slut tog jag mod till mig, drog till mig pärmen och öppnade den. Första bladet utgjordes av en logotype och en akvarellskiss av hotellet med ordet ”Välkommen” i nederkanten. Nästa blad innehöll instruktioner om självincheckning på hotellet.

”Kära gäst! Känn dig varmt välkommen till Hotell Evigheten. Vi hoppas din vistelse hos oss ska bli fylld med glädje och ge dig ro i såväl kropp som själ. Vi hoppas att du kände en befriande känsla när porten slog igen bakom dig och att all oro och alla bekymmer lämnades utanför. För att fullfölja din incheckning önskar vi att du lyfter telefonluren som finns på väggen till höger om receptionsdisken och följer de instruktioner som där lämnas.”

Nästa blad i pärmen var en planskiss över trädgården. Jag kikade intresserat och såg att man gett namn till olika platser och områden. Öster om hotellbyggnaden låg ett parkområde som kallades Minneslunden. Fontänen framför huvudingången var Livets källa och området närmast runt huset där rosenrabatter dominerade, kallades Eden. Jag slog igen pärmen och satte mig ner på en divan som stod vid väggen där telefonen fanns.

Min son dök upp i minnet. Jag var världens lyckligaste pappa när jag var med på förlossningen och fick hålla honom endast några minuter gammal. Livet med honom fladdrade snabbt förbi i minnet. Hur vi badade i Kroatiens kristallklara vatten och jag lärde honom simma. Lyckliga stunder med honom hade under livets gång blandats med kaotiska händelser. Hur kärleken mellan oss fortfarande funnits där djupt i våra hjärtan fast han så småningom försvann in i sjukdom som levande död och lämnade oss i stor sorg.

Det var som om kroppen inte längre ville lyda mig och själen ville leva sitt eget liv och ställa mig till svars för mina livsgärningar. Jag kom att tänka på de sju dödssynderna. Var det Gianfranco Girottis samtida tolkning som gällde eller? Visst hade Margaretha och jag använt preventivmedel under vårt äktenskap, men kunde det anses vara en synd? Inte heller hade jag lyckats skrapa ihop någon vidare förmögenhet även om vi under större delen av livet haft det gott ställt och kunnat sätta guldkant på vardagen. Jag kunde inte i min vildaste fantasi anse att jag därigenom bidragit till att öka klyftorna i världen utan hade försökt vara generös och till och med haft ett fadderbarn i Vietnam som jag och Margaretha sörjt för under barnets hela uppväxt. Att jag dessutom kunnat njuta av en god whisky eller cognac hade jag inget dåligt samvete för. Droger hade varit helt främmande för mig trots att jag växt upp under drogliberalismens och den fria kärlekens tidevarv. Hur mina idoler hade fått mig i ett fast grepp och jag kunde inte få nog av Elvis och Beatles. Speciellt John Lennon personifierade rebellen jag önskade jag varit. Inte heller detta kändes som någon synd.

Det enda som egentligen oroade mig var mitt bidrag till miljöförstöringen. Jag hade aldrig engagerat mig i någon miljörörelse utan oftast ifrågasatt deras seriositet. Skulle detta nu läggas mig till last? Hur skulle jag klara domens dag när jag skulle rannsakas och rättfärdiga mitt liv? Jag sjönk ihop och jag hörde mig själv sucka djupt.

Checka in själv? Hela situationen var obegriplig. Hela scenariot var nytt och främmande för mig och skapade en viss osäkerhet utan att jag kände mig direkt rädd. Jag funderade en stund på om jag skulle avboka hela vistelsen och bege mig hemåt igen. Jag vände blicken mot utgången och till min förvåning såg jag att dörren inte hade något handtag på insidan. Egentligen var det inget som oroade mig utan en inre röst manade mig att inte vara rädd. Jag kikade mot väggtelefonen och efter viss tvekan lyfte jag luren. En mekanisk röst talade till mig och jag lyssnade intensivt.

”Av vilken anledning har du kommit hit? Tryck 1 om du frivilligt sökt dig hit. Tryck 2 om du är här på remiss. Tryck 3 om det beror på en olycka eller sjukdom utan remiss. Tryck 4 om det beror på att du utsatts för brott. Tryck 5 om det är någon annan anledning än de uppräknade och tryck 6 om du vill höra alternativen igen.”

Jag tryckte utan att tveka på 2 och rösten kom tillbaka. ”Knappa in din ålder och avsluta med fyrkant.” Jag knappade in 66 och väntade. Det tog några sekunder innan nästa uppmaning följde. Nu blev det verkligen svårt och jag fick anstränga mig för att så ärligt och uppriktigt som möjligt svara på tio frågor. Visserligen var svarsalternativen bara ja eller nej men hade jag verkligen levt mitt liv med tio Guds bud som min moraliska kompass? Visst hade jag försökt vara laglydig och jag ansåg mig också leva inom i vårt samhälles vedertagna moraliska gränser. När jag efter bästa förmåga svarat på samtliga frågor fick jag besked om att jag skrapat ihop 66 poäng. Jag upplystes om att det gick någon gräns vid 50. Med den höga poängen hade jag kvalificerat mig för att bli incheckad på Hotell Evighetens bästa del i Dilmuns trädgård, östra delen som kallades Minneslunden. När jag lade på luren visade klockan på väggen bakom receptionen på 18.03. Då klickade det i en av de två dörrarna strax bakom mig och den öppnades automatiskt. Ljuv musik med en änglakör strömmade ut från ljuset som fyllde korridoren bakom dörren och jag drogs som av en osynlig kraft in i dess skönhet. Väl inne i ljuset blev jag varse om att själarna från min älskade farmor och farfar omslöt mig och min mor och far tog mig i sina famnar och kramade mig innerligt. Min gudmor log mot mig och rörde lätt min hjässa när jag for förbi. Till och med några gamla hjältars själar svepte förbi under min färd i ljusets tunnel på väg mot Minneslunden. Förvånad mötte jag Elvis Presley och John Lennon. Hade de verkligen kvalificerat sig för att få plats här? Det sista jag tänkte innan jag förenade mig med evigheten var att all smärta och sorg hade lämnat min kropp och jag kände mig fri. Kampen om livet var över.

Allt kändes lugnt och stilla. Tiden tycktes oändlig, ljus och vacker. I mitt inre förstod jag att Margarethas ängslan hade stillat sig. Hon hade varit bekymrad sista tiden och oroat sig för mig och min hälsa. Nu kände jag att även hon fått lugn och ro och en dag bortom evigheten ska vi ses igen. Jag undrar förresten hur lång en evighet är?